Första turen i lavinterräng börjar ofta i en butik. Tre saker hamnar på disken: en lavinsändare, en sond och en spade. Köpet tar fem minuter, men det som avgör om utrustningen gör någon nytta hinner sällan sägas. Vad gör var och en av delarna, varför måste alla i sällskapet bära alla tre, och var går gränsen för vad de kan göra?
Vad de tre delarna gör
Delarna hör ihop för att de används i tur och ordning. Först söker sällskapet upp signalen från den som ligger under snön, sedan bekräftas platsen med sonden, och till sist gräver man fram personen. I samma ordning ligger momenten i Svelavs kamraträddningskurs, där deltagarna ska kunna göra ett korrekt sök med transceiver och sond och därefter tillämpa standardiserade metoder för att gräva upp och ta hand om den som varit begravd.
Lavinsändaren, oftast kallad transceiver, bärs på kroppen innanför ytterplagget och sänder så länge du är ute. Hamnar någon i en lavin växlar de andra i sällskapet sina sändare till sökläge och följer signalen fram till platsen. Sändaren gör alltså två jobb samtidigt: den gör dig möjlig att hitta, och den gör dig till någon som kan hitta andra.
Alla lavinsändare arbetar i samma smala frekvensband kring 457 kHz. I Sverige är just det bandet, 456,9 till 457,1 kHz, avsatt för att lokalisera personer som begravts under rasmassor eller laviner, och samma band används i hela Europa genom en gemensam standard för lavinsändare. Därför spelar det ingen roll om sällskapet har fyra olika fabrikat i jackorna.
Sonden är ett hopfällbart spröt som sticks ner i snön när sökningen har smalnat av till en liten yta. Den bekräftar att du står på rätt punkt innan spaden går i, så att grävandet inte börjar en meter fel.
Spaden gör grovjobbet. Utan den stannar hela kedjan vid en markering i snön.
Varför var och en behöver alla tre
En enda sändare i ett sällskap är ingen sändare alls. Signalen finns bara om den som hamnar under snön bär en, och sökningen kan bara göras av den som har en egen att växla om. Sond och spade fungerar likadant: den som blir begravd har ingen nytta av sin egen utrustning, den ligger nere i snön tillsammans med henne. Utrustningen bär du åt de andra, inte åt dig själv.
Därför formuleras kravet för hela gruppen. I Naturvårdsverkets terrängklassning beskrivs spade, sond, transceiver och första hjälpen som standard i krävande terräng. I mycket krävande terräng förutsätts alla i gruppen ha med sig utrustningen och dessutom behärska kamraträddning.
Det är också sällskapet som utför räddningen. Svelav beskriver kamraträddning som en situation ”där varje minut påverkar chansen att rädda liv”, och det ställer krav på rutiner som sitter i ryggraden snarare än på prylar som sitter i ryggsäcken.
Vad utrustningen inte gör
Den hindrar ingen lavin. En sändare på bröstet ändrar ingenting i snötäcket ovanför dig och gör inte en brant sluttning mindre brant. Var och när du åker avgör om du blir tagen. Utrustningen avgör bara vad som händer efteråt.
Den ersätter inte heller övning. Hur lavinfaran bedöms, och vad den femgradiga faroskalan betyder, står i guiden om fjällsäkerhet och lavinkunskap. Slutsatsen där är kort: utrustning utan övning är värdelös.
Även övade räddare har en gräns. Svelavs kamraträddningskurs går uttryckligen inte in på avancerade söktekniker för mycket djupt begravda, eller för flera personer som ligger tätt begravda intill varandra. En dagskurs löser inte de scenarierna, och ingen utrustning gör det heller.
Ansvaret flyttar ingenstans. Lavinprognostjänsten skriver att prognoserna ska användas som stöd för säkrare beslut på fjället, men att ”du själv har ansvar för var och när du åker och i och med det också för vilka risker du utsätter dig för”.
Två fria verktyg som sällan nämns över disk
Före utrustningen kommer terrängvalet och prognosen. Där finns två svenska verktyg som inte kostar någonting.
Det första är lavinprognoserna. Naturvårdsverket gör dagliga bedömningar av lavinfaran i sex fjällområden:
- Abisko/Riksgränsfjällen: Björkliden, Låkktatjåkka, Kårsavagge
- Kebnekaisefjällen: Nikkaluokta, Tarfala, Nallo, Sälka
- Västra Vindelfjällen: Hemavan, Tärnaby, Boksjön
- Södra Lapplandsfjällen: Kittelfjäll, Saxnäs, Borgafjäll
- Södra Jämtlandsfjällen: Bydalen, Åre, Storulvån, Sylarna
- Västra Härjedalsfjällen: Funäsdalen, Ramundberget, Ljungdalen, Helags
Prognoserna publiceras varje dag klockan 18.00 från mitten av december till mitten av maj. Utanför den perioden, och utanför de sex områdena, finns ingen prognos att läsa. Lavinprognoser.se har en egen ingång som heter Lavininformation utanför prognosområden, och den gäller all fjällterräng därutöver.
Det andra verktyget är terrängklassningen. Naturvårdsverket har låtit kartlägga lavinterräng enligt ATES, ett system som utvecklats av Parks Canada och som väger samman elva terrängparametrar till tre klasser: enkel, krävande och mycket krävande terräng. Materialet är fritt tillgängligt på webben. Kartorna täcker dessutom fler områden än prognoserna gör, bland annat Sälenfjällen och Idrefjällen, som inte ligger i något av de sex prognosområdena.
Klassningen svarar ändå bara på halva frågan. Lavinfaran beror inte bara på terrängen. Snöförhållandena ändras, och en plats som är säker vid ett tillfälle behöver inte vara det vid nästa.
Så lär du dig använda utrustningen
Svelavs utbildningar för egen åkning går i en trappa: Friåkning 1 som grundkurs, Friåkning 1 Snöskoter för den som kör skoter, Friåkning 2 som fortsättning, och en egen kurs i kamraträddning. Kamraträddningskursen är en dag på ungefär nio timmar med obligatoriska förberedande studier online. Den kräver Friåkning 1 och kan med fördel göras vartannat år, eftersom både tekniker och utrustning ändras med åren.
Ska skidorna med i den terrängen är det värt att kontrollera att de är rätt längd för offpist och topptur innan du åker upp, och att läsa på om vad vintersäsongen i fjällen innebär för väder och dagsljus.
Utrustningen köper du på fem minuter. Vanan tar längre tid, och det är den som gör de fem minuterna värda något.